Den utopiska kängan är ett projekt som undersöker hur skobeklädnad; skor och sulor kan användas för att optimera den mänskliga kroppen och dess förmåga att fungera i alla möjliga förhållanden. Ett begär att eliminera alla yttre effekter i sökandet efter en evig fot.
Under en vecka strukturerade vi vårt arbete runt ett fotbad och ett manifest, där vi varje morgon och kväll anförtrodde våra fötter till den andres behandling. Manifestet är baserat på ett dokument från Försvarsmakten som beskriver kraven på vad en potentiell fotbeklädnad ska klara av. Vi översatte dessa målsättningar till ett veckolångt performativt undersökande där vi använde oss av specifika element från tidigare gjorda skotester, marscher och narrativ kring foten och militärisk skobeklädnad.
Veckan inleds med ljummet piss under fotsulan som långsamt rinner ner för benen. Könet och anuset rycker till och röven skyddas genom sulor.
I 38 gradigt vatten domnar fötterna bort. Att få en fot, att bli av med en fot.
- Åtta timmar varje dag i tio dagar, efter tredje dagen har din fot förstått att du tänker vara här.
Det känns i munnen, kopplingen mellan tänder och fötter. En militär formation i käken med planterade draktänder.
Borstar varje tå noga med tandkräm, borstar varje tand med skokräm. Mintlukten transformerar rummet till ett spa. Klapprande tänder låter omkring mig som speedade delfiner och du fortsätter att pilla. Känseln är bortkokad. Du drar med en tandpetare, plockar bort den döda huden och lägger den i en kastrull.
Sätter fast skoblock på ovansidan av fötterna. Två fiskskelett som spänner sina fjädrar. Hälen som ett ollon.
- Och hullhåren reser på sig.
Som en hopknuten gris fästs kroppen samman.
Fötterna drar ner huvudet, nacken måste spjärna emot.
Vaggar på fötterna i takt med slagen 115 bpm, som en dubbelpendlad klocka.
Det värsta straffet, att aldrig få sova, men inte kunna hålla huvudet uppe, att inte kunna stå utan ryggrad, inte kunna gå utan skelett.
- Då vill foten ha mat, Knallkorkar!
Fem tår fyra pickels. Tomrummet mellan tårna klämmer samman allt man sticker in: sardeller och pickels. Filéerna kittlar i hålrummet mot fiskoljan och står upp som små fenor omringade av foliefjäll. Landskapets olika utsatthet har fått sanddynerna att formeras av olika stora stenar, vinden har rullat allt till sin plats. Ner i vattenhålet, översköljs av det heta soluppvärmda vattnet. Begäret efter våtheten är så starkt att man inte ens överväger att gå upp, ge upp, låta vaggas till sömns, kroppen smälter. Vecken formas, russinhuden vecklas ut ur den annars stenslipade jämna yta. Nagelbanden är upplösta.
- Ett finskt överdrag!
Du tar av alla skal och ställer upp dem som avklädda lemmar.
De mosiga blöta höstlöven är som en disktrasa. Tack för plastpåsarna. Runtomkring tränger sjön eller sankmarken sig på, det är en aningen skör tillvaro. En tydlig fot, men fragmenterad och obekväm, skev och påverkad.
Man kan inbilla sig att det sipprar ut lite latexmjölk.
- Akta så det inte rasar inifrån! I med brunabönor och fläsk!
Barken får mjölken att vibrera där den ligger insprängd mot stammen. Vickar lite på fötterna och det drar i huden. Det sticker i läpparna av ammoniaken.
- Då vill man ha fläsk.
Jag får lägga upp mina fötter på en pall, mina sulor är helt svarta. Tårna sitter ihop och huden faller av. På det läderklädda bordet ligger sen fyra fötter kvar. Vi talkar dem torra och lena.
Lukten av skokräm ligger kvar i lokalen. Läckagezonerna på våra trampdynor har mer och mer suddats ut, tuschteckningarna lösts upp.