RISK(U) #1 Samples, Songs and Prayers, med Marcus Doverud
7 - 11 januari, med performance fredag 11 januari, klockan 19.00
Nordiska Gästateljén Malongen, Nytorget 15A
Marcus Doverud har under en tid fördjupat sig i saxofonspel. En praktik som aktualiserat hur andningen genom instrumentet kan samspela med de hårda benen i kroppen. Undersökningen idkar klang och resonans. Vad kan synas och höras? Rummet befolkas huvudsakligen av ljud från solosaxofon och genomkorsas av andra ting såsom textilier och en värmeplatta. Blandningen prövar uppfattningsförmågan, stör och skapar uppbrutna rytmer.
> > > > > > > > > > > > > > > > > > > > > > > > > > > > > > > > > > > > > > > > > > > > > > > > >
Reflektion över arbetet jag gjorde under residenset RISK(U) #1 vid NKF i början av året 2019, ett arbete som fortsätter, av Marcus Doverud.
Jag föresatte mig att vara i residensrummet med min saxofon för att lyssna till hur genklangen av mitt övande och improviserade spelande gick att höra. Ett slags samtal mellan utsänt förslag och övning i förmågan att höra svar. Ett utforskande som sedan komponerades till ett performance också för andra att se och lyssna till.
Vad innebär det att utöva ett hantverk inom ramen för en konstnärlig praktik?
Jag skiljer för ögonblicket ut hantverket ur den konstnärliga praktiken för att försöka tala om skillnaden mellan material och komposition och om nyanser i det konstnärliga arbetet mellan framställning, urvalsprocess och uppmärksamhetsvärv, ett moln av begrepp som ibland sammanfattas under den abstrakta rubriken ”skapandeprocess”. Kommer i det närmast här nedan försöka sy samman en förståelse av saxofonspelande som material för konstnärlig komposition?
”Vila i görandet, vila i flykten”
Det finns konstnärer som vilar i hantverksutövandet och använder sig av det som rutin för att ifrågasätta normer och vidga sitt tänkande inifrån den tradition och historia som hantverket bibringar. Så finns det de som ständigt byter material och uttrycksform, blandar media och kanske beställer hantverk av andra till sina gestaltningar. I detta arbete inspireras jag av den förra kategorin även om jag oftast identifierat mig med den senare.
Genom att utsätta mig för att underkastas ett hantverksutövande (som pågått av och an i mitt liv de senaste tjugofyra åren) skapas och utformas fästpunkter för uppmärksamheten att utgå ifrån för vidare tankar och komposition.
Hantverksutövandet i det här fallet: att spela saxofon. Att öva på att spela saxofon oändligen. Påminner på ett helt tydligt sätt om intill döden varat och den tidsbegränsning livslängden som möjlighetsbetingelse utgör för att bemästra något behjälpligt. Då handlag och precision i hantverket aldrig kan förfärdigas. Ett ödmjukande som vördar de som gått före och som det kan finnas en längtan att sälla sig till eller skilja sig från genom utövandet. Ett sätt att skapa sig en glänta i samtiden genom att praktiskt studera en tradition. Hantverket som något skilt från den enskilde hantverkaren med en historia som kan sträcka sig över många levnadslopp som hantverkaren kan umgås med genom det egna arbetet.
En aktivitet som öppnar mot en annan tidslighet som det manifesta uttrycket kan komma att vittna om i komposition. Ett singulärt sysslande med det som aldrig kommer att bli färdigt.
(Detta skulle även kunna utsträckas till ett resonemang för estetisk autonomi då det enligt samma argument skulle vara fråga om konst-verket istället för hand-verket.)
En vän till mig föreslog att: ”Ett verktyg antar instrumentstatus då verktyget används av någon som bemästrar det.” Jag ser övandet som en förhandling mellan verktyget och hantverkarens ideal och vanmakt vad gäller instrumentets uttrycksmöjligheter.
Övandet utbildar ett lyssnande och vänjer mig vid ljudet av mitt eget spelande. Ett igenkännandet som riskerar att göra mig döv för hur det låter alltjämt, men som förhoppningsvis också kan göra mig uppmärksam på hur något ändras i utövandet, när det ändras. När något tidigare oidentifierat ljud dyker upp i spelandet och ger sig till känna kan hantverket bli den ”flyktlinje” genom vilken en extatisk erfarenhet kan göras. Extatisk för att: ett lyssnande till det egna spelandet bevisar en möjlighet att beröras av hur världen utanför resonerar. Ett världens direkta svar genom eko. Ett sammankopplande mellan insida och utsida genom instrumentet–språket–traditionen som det tredje något mittemellan. Skallbenet och insidan vibrerar förstås också. Särskilt i fall som detta då det är fråga om ett blåsinstrument med metallmunstycke, som vilar mot tänderna i käften och gör också pannan till en trumhinna.
Den konstnärliga praktiken, så som jag föreställer mig den här är det som omgärdar hantverket. Det som komponerar: arkitektoniskt, anatomiskt, koreografiskt, semiotiskt och performativt. Det som skapar artefakter såsom bilder, ljud och händelser.
Ett lyssnade spelande. En bekännelse: ”riskfyllt yttrande” genom utövande som kan öppna för ett kritiskt granskande av den egna erfarenheten, hjälpt av engagemanget med det aktuella hantverket som referenspunkt.
Det jag skissar här är inte bara ett konservativt försvarstal för yrkesstolthet, hantverkskunnande och konstnärsskap, utan också ett förslag på ett sätt att umgås, ett sätt att vara tillsammans. Tillsammans med instrument. Tillsammans med nyfiken uppmärksamhet. Tillsammans med oss själva. Med varandra. Tillsammans med det vi gör. Hur det gör oss, och sig självt, genom oss. Rummet, ljuden och kompositionen.
Den andre. Det andra, eller tredje något.
Ytterligare ett sätt att uttrycka det jag försöker tala om vore att säga: konst består utav något mer än mänskliga idéer och relationer. Något vi kan erfara och vara tillsammans med genom ett sysslande, här kallat hantverket. Något som i sin tur kan inspirera våra idéer, relationer och kompositioner.
Eller uttryckt på ytterligare ett sätt: ”Hönan och ägget kom först”.