Scroll down for English
SYMBIOSIS
Av Maria Toll
Jag och Astrid Hjortdal träffades för första gången i Bergen i Norge. Det var år 2016 och jag hade precis bytt från Kunsthøgskolen i Oslo till Kunsthøgskolen i Bergen. Tidigt under terminen deltog vi i samma kurs och blev snabbt goda vänner trots att vi inte förstod varandra i början eftersom hon pratade danska och jag pratade svenska. Men med tiden började vi snacka någon slags skandinavisk mix och nuförtiden förstår vi varandra helt och hållet. I Bergen umgicks vi så mycket, åt nästan alla måltider tillsammans och var så involverade i varandras konstprojekt att jag minns att en student på skolan blev uppriktigt förvånad och nästan lite orolig när vi sa att vi skulle flytta till olika städer efter examen 2018. Jag skulle tillbaka till Stockholm och Astrid skulle börja sin master i Oslo. Jag tror att han trodde att vi var ihop.
Under åren har vi skrivit till varandra varje dag och pratat i telefon minst en gång i veckan. Det är som om hon känner min konstnärliga praktik bättre än jag själv och ibland inbillar jag mig att hon känner detsamma med mig. Bortsett från en tvåminuters film som vi gjorde under en kurs en gång i Bergen, har vi trots detta aldrig arbetat tillsammans i ett gemensamt konstprojekt. Därför passade det så bra att jag bjöd in Astrid när jag fick ett erbjudande från Galerie Feiertag i Kassel i Tyskland att göra en utställning där. Galerie Feiertag är ett galleri som drivs av konstnärerna Malte Stiehl och Janosch Feiertag. I sommar ställer jag och Astrid ut hos dem och i höst har Malte och Janosch varsin soloutställning i min gallerimonter Galleri Toll i Ropsten.
När jag blev inbjuden till en veckas RISK(U)-residency på NKF Malongen var det självklart att bjuda med Astrid. Det var först där och då, när vi började arbeta med våra skulpturer, som vi förstod hur viktigt det är att faktiskt arbeta tillsammans. Hur fundamentalt det är att prata under processen och att vara i processen tillsammans. Vi insåg att det nog inte hade gått att göra en utställning på nåt annat vis och vi är så glada och tacksamma att vi fick möjligheten att vara och bo på Malongen. Vi hade haft någon naiv idé om att vi skulle kunna göra skulpturer på varsitt håll och sedan sätta samman dem i Kassel. Det hade såklart fungerat men det hade blivit något annat, det hade inte blivit den symbiosen som vi ville åt och gestalta.
Utställningen och skulpturerna behövde att vi båda var på samma plats när de tillverkades trots att vi arbetade med både gemensamma och individuella skulpturer. Under veckan arbetade vi intensivt med skulpturer i trä, epoxy, garn, textil och konstgjort läder. När den ena kom på en idé var den andra snabb att ropa ut ”Ja, kör! Prova! Vi ser om det passar!”. Det var så lyxigt att kunna bo precis vägg i vägg med sin arbetsplats, att hela tiden kunna vara i görandet. Residencyt gav oss utrymme att arbeta utan att behöva veta exakt vad det var vi höll på med, vart vi var påväg. Det är där som vi gillar att vara, i en process som är diffus men på samma tid så extremt självklar. Vi vet fortfarande inte helt vad det är vi har gjort, vad utställningen handlar men vi vet att det finns något där i de där skulpturerna som vi utformade under RISK(U). Skulpturer som är vitt skilda varandra men ändå i någon slags märklig symbios.
SYMBIOSIS
By Maria Toll
Astrid Hjortdal and I met for the first time in Bergen, Norway. It was 2016 and I had just transferred from Kunsthøgskolen in Oslo to Kunsthøgskolen in Bergen. Early in the semester we attended the same course and quickly became good friends even though we didn't understand each other at first because she spoke Danish and I spoke Swedish. But over time we started to speak some kind of Scandinavian mix and nowadays we understand each other completely. In Bergen we hung out so much, ate almost every meal together and were so involved in each other's art projects that I remember a student at the school being genuinely surprised and almost a little worried when we said we would be moving to different cities after graduation in 2018. I was going back to Stockholm and Astrid was going to start her master's in Oslo. I think he thought we were together.
Over the years we have written to each other every day and talked on the phone at least once a week. It's as if she knows my artistic practice better than I do, and sometimes I imagine she feels the same way about me. Apart from a two-minute film we made during a course once in Bergen, we have never worked together on a joint art project. Therefore I invited Astrid when I received an offer from Galerie Feiertag in Kassel, Germany, to do an exhibition there. Galerie Feiertag is a gallery run by artists Malte Stiehl and Janosch Feiertag. This summer Astrid and I will be doing a duo exhibition at their gallery and this autumn Malte and Janosch will each have a solo exhibition in my gallery space Galleri Toll in Ropsten.
When I was invited to a week-long RISK(U) residency at NKF Malongen, it was natural to invite Astrid along. It was only there and then, when we started working on our sculptures, that we understood how important it is to actually do the work together. How fundamental it is to talk during the process and to be in the process together. We realised that it probably wouldn't have been possible to make an exhibition any other way and we are so happy and grateful that we had the opportunity to be and stay at Malongen. We had had some naive idea that we could make sculptures in separate places and then put them together in Kassel. It would have worked, of course, but it would have been something else, it would not have been the symbiosis that we wanted to achieve and portray.
The exhibition and the sculptures needed both of us to be in the same place when they were made, even though we were working on both joint and individual sculptures. During the week we worked intensively on sculptures in wood, epoxy, yarn, textile and artificial leather. When one came up with an idea, the other was quick to exclaim "Yes, go! Try it! Let's see if it fits!". It was such a luxury to be able to live right next door to your workplace, to be in the making process all the time. The residency gave us the space to work without having to know exactly what we were doing, where we were going. That's where we like to be, in a process that is diffuse but at the same time so extremely obvious. We still don't fully know what it is we've done, what the exhibition is about, but we know there's something there in those sculptures we created during RISK(U). Sculptures that are very different from each other but still in some kind of strange symbiosis.