Vilka spår lämnar diasporan i det offentliga rummet?
Detta var en av våra frågor och som blev utgångspunkten för undersökandet av festen som plats för vila och identifikationsprocess.
Samtalet började vid Macarena Dusants köksbord, där vi började prata om det chilenska arvet/diasporan och vad för avtryck det har gjort i det svenska kulturella arvet. Den legendariska salsaklubben La Isla i Stockholm, som var en gemensam utgångspunkt för den curatoriella programmet fick bli referenspunkt för en plats som lämnat avtryck och som i många år var en fysisk spår av den latinamerikanska diasporan i Sverige.
Kvällen på NKF blev en fortsättning av ett kuratoriellt och konstnärligt utforskande där vi lät festen som tema diskuteras som en politisk handling tillsammans med andra röster som Samuel Girma (curator film och aktivist) och René Leon Rosales (forskare vid MKC).
Den curatoriella undersökningen bestod av en fest, med samtal över middag, workshop i reggaeton, uppträdande och dans. Vi samlades runt matbordet som gav utrymme till flera berättelser och betydelsen av att delta på fester från olika diasporer.
De olika diaspora-grupperna har påverkat den svenska offentligheten och en sådan är festen och kulturföreningar. Olika kulturföreningar har organiserat fester och som bidragit till identifikationsprocess och plats för gemenskap. Samuel Girma lyfte hur olika diapora-grupper lånar lokaler av varandra och på så sätt skapas en koppling mellan grupper i samhället, "Jag minns att kurdiska och assyrierna var väldigt bra på att boka lokaler. Och när etiopierna ville ha fest så gick vi till assyrierna och frågade om vi kunde ha våra fester i deras lokaler."
Rene Leon Rosales betonade, "att umgås i varandras fester gav också väldigt mycket. Jag känner igen det där att gå på kurdiska fester och lära sig dansa. När man står bredvid varandra. Och det är en del av den här kunskapen som man får av att växa upp i vissa områden som vi måste värdera. Jag tror att den här öppenheten att bjuda varandra till varandras fester är jätteviktigt. Och där ser jag ett frö till ett annat Sverige någonstans. Bortom det som råder idag.
I samtalet lyfts hur festen för och bland diaspora-grupper är politik. Att gå till en fest där låtar känns igenom blir en plats att samlas kring, vila på och återkoppla med föräldrarnas eller födelselandets kultur. Det är också ett sätt för många som blir marginaliserade i samhället att ta plats med kropp, musik, språk och röst.
Programmet ville återskapa det som vi bar med oss från våra barn- och ungdomsdomsminnen; gitarren som alltid var nära till hands, lutad mot väggen; lukten av empanadas, matens närvaro; dansen och den glädje och styrkan som kom från det. Efter samtalet ville vi skapa förutsättningarna för dans och att ta plats i rummet. Vi bjöd in dansaren Catarina Zarazua, som gav en workshop i reggaeton. Kvällen avslutades med en akt av artisten Zoe Lobos som inledningsvis berättade att hennes konstnärskap har varit ett sätt att hitta sin plats som uraguayan-svensk, och strävan att känna sig trygg i sin identitet i det svenska samhället.
Sen blev det fest.
Länk: https://www.instagram.com/stories/highlights/18293374549176198/