> > Monument av lösa föremål (mellanrummens strävsamma upprättelse)
Jag blev inbjuden av NKF att tillbringa några dagar på Malongen tillsammans med grejerna jag hade gjort under ett residens i Falun förra året. Det var en generös inbjudan med lösa tyglar där jag fick en möjlighet att reflektera över mitt arbete och pröva nya tankar.
De bräckliga strukturerna som håller uppe de återfunna tygbitarna, dessa mellanrum av överblivna textilier från plagg som förmodligen inte längre finns, skulle ställas ut igen. Just verkens ursprung kom jag att tänka på mer än innan. Malongen var en klädfabrik från början och Stockholms äldsta bevarade fabriksbyggnad. Kanske fick denna information mig att fundera över tygbitarnas härkomst. Fram tills nu hade arbetet mest varit ett formproblem där jag har försjunkit i textilierna och dess kvaliteter, en process som gått ut på att räta ut, lyfta och stötta. Ett fokus på materialet, verktygen och hantverket som kunde lösa uppresandet. Nål, tråd, kniv, sax, måttband, stygn.
Jag klädde av ateljén genom att flytta ut de få möbler som fanns där och började klä rummet med tygskulpturerna. Som scenografier för formens skull. Jag upplevde att de fann sig väl tillrätta i ateljélägenheten. Den intima hemmiljön fick skulpturerna att bekvämt ta plats i rummet. De blev till nya karaktärer som levde sitt eget liv på en gemensam yta. Jag började göra något, jag hade ambitioner, i stunder stod jag inte ut med min egen medelmåttighet, i andra stunder var latheten en dygd. Jag satte mig i fönstret och tittade ut över skolgården mittemot. Vi hade det bra ihop och solen lyste in. Jag fantiserade om att det var vår ateljélägenhet.